Det var våran tid, det var vad de alla sa. Det var eufori och det var glädje, knoppar som brast och det var trygghet som ingen annan. Det var en tyst överenskommelse om nån slags trohet och ett högljutt skämt om stundens flyende tickande. Det var när allt stod på spel och vi inte hade något att förlora, en tyst hundradels oro om framtiden och etthundra procent på femte växeln i nuet. Tiden gick för fort när det var för roligt och framåt småtimmarna på vår högtid hade vi ingen aning om vart vi var, än mindre vart vi skulle men åtminstone att vi visste vart de andra skulle vara; någon annanstans. Det var regn ned för våra kinder och det var skratt i våra ögon och det skulle vara mer än vad vi trodde att det skulle bli, för se att det var och är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar