16 dagar

Det är helt fasligt fascinerande oerhört hur mycket det är möjligt att längta efter någon. Jag längtar inte efter vem som helst, just jag längtar efter den absolut bästa killen i hela världen. Längtar efter precis allt med honom. Doften, skrattet, armarna, vi, tillsammans. Det närmar sig nu, äntligen. Jag kan inte göra om dagarna går fortare eller långsammare nu i slutet. Jag försöker bara få dem att gå. 

Gud vad jag längtar. Ska älska skiten ut honom när han kommer hem.

Grå

Det är som att jag inte kan andas men håller på att explodera samtidigt. Eller kanske snarare implodera. Varje rörelse är jobbig och att ställa sig upp på benen gör ont. Att behöva le tar all kraft som finns och att föra ett trevligt samtal känns nästan omöjligt. Benen känns som bly. För två veckor sen flög jag fram 5 km på 26 minuter och nu är det en mardröm att ens kämpa ihop knappa 5 km igen. Ansiktet ser trött ut hur mycket smink jag försöker lägga på. Hetsätandet är ett faktum. Mitt sociala liv känns nästintill obefintligt. Allt känns tungt, allt känns grått. Det är en riktig skitperiod. Jag bara klagar och klagar och kan inte rycka upp mig hur mycket jag än försöker. Känner mig dålig. Känner mig inte alls bra. 

1 juli

Som jag har väntat på den här dagen när jag får vänta blad i kalendern för sista gången, för nu är vi i juli! Nu är vi i samma månad som mitt hjärta kommer hem! Inte långt kvar.