Grå

Det är som att jag inte kan andas men håller på att explodera samtidigt. Eller kanske snarare implodera. Varje rörelse är jobbig och att ställa sig upp på benen gör ont. Att behöva le tar all kraft som finns och att föra ett trevligt samtal känns nästan omöjligt. Benen känns som bly. För två veckor sen flög jag fram 5 km på 26 minuter och nu är det en mardröm att ens kämpa ihop knappa 5 km igen. Ansiktet ser trött ut hur mycket smink jag försöker lägga på. Hetsätandet är ett faktum. Mitt sociala liv känns nästintill obefintligt. Allt känns tungt, allt känns grått. Det är en riktig skitperiod. Jag bara klagar och klagar och kan inte rycka upp mig hur mycket jag än försöker. Känner mig dålig. Känner mig inte alls bra.