150201

Hej gamle vän.
Nu åker jag tåg igen, och älskar det som vanligt. Och låter tankarna vandra iväg som vanligt när jag sitter här.

Det fanns en sorg i henne
ingen visste vart ifrån 
eller varför 
den hade sitt bo djupt inom henne
ingen visste varför
men alla visste 
det fanns en sorg i henne
djupare än hav
mörkaste blå som ögon fyllda av saltvatten 

Det finns saker jag har som är bra. Jag är snäll, en bra lyssnare, jag kan vara väldigt rolig, lite envis, introvert och omtänksam. Men det finns något mer där inne. När jag var yngre yttrade det sig oftare. Genom tankar, beteende, musik, texter, hälsa, mående, relationer. På senare år har det krympt och fått ta plats inombords där jag låter den lilla strimman vistas. Men trots att det inte är på samma sätt längre så finns den fortfarande där, som att den är en del av det väsen som är hanna. Lika självklar och bekant för mig som luften jag andas. Det lite mörka. Men det är inte svart och det är inte fult och det är inte hat eller avsky. Det är blått. Mörkblått. Havsblått. Sorgsenheten. Det vemodiga. Det som kräver att få komma ut ibland som för att få luft, som för att jag inte ska glömma vem jag är. Så då låter jag det komma ut. Oftast när jag just sitter på ett tåg och låter mig själv lyssna på musiken jag älskar men som är sorgsen eller ledsamt vacker. Och jag njuter. För det är jag. Det är jag på samma sätt som humorn och musiken och omtänksamheten och envisheten är jag. Jag har blått inom mig. Jag är lycklig, och har sorgsenhet inom mig. Det går ihop, även om det inte låter så.

Sen sätter jag på något lite gladare, och det blå lägger sig tillrätta i det inre igen.