27 augusti

Så, jag är tillbaka igen. Efter tre år av längtan landade jag i Stockholm igen för tre månader sen.
Det händer saker på tre år. Det är inte ett år då man i princip hinner blinka utan att missa något stort eller att saker förändras på ett fundamentalt sätt. Att komma ut ur bubblan efter tre år och gnugga mig i ögonen, se mig omkring och försöka fortsätta livet som innan bubblan går inte.

Stockholm tog inte emot mig riktigt på det sätt jag föreställt mig.
Tappade jag bort mig?
Jag har ännu inte kommit på vad jag gör. Vad det är jag gör här egentligen.

Återkommer.

150505

Hej,

Hanna på tåget här igen. Denna gång på väg från Stockholm för förhoppningsvis sista gången innan det om en månad är dags att flytta dit igen.

Den tiden på året nu igen. Idag är det den femte maj så det är några dagar sent men jag her varit upptagen med något; mitt liv. Det brukade krävas att livet slutade i några timmar men det gör det inte längre. Tyst i bakhuvudet ägnade jag dagen en tanke medan jag satt och lekte tittut med min brorson. Sen ägnade jag det några tankar senare på kvällen men sen fanns det inte mer tid. Och det måste ju vara bra, att det inte behövs längre. Begraver mig i musiken som inte får spelas alltför ofta nu på tåget, min ensamtid. Mellan plikter och jobbsökande och tentor så är det bara jag och hörlurarna och musiken och Norrköping, Linköping, Tranås och alla andra städer som susar förbi.

Jag tror att vädret hjälper. Det är inte sådär pressande soligt vackert nostalgiskt kvällsljus. Det har varit ganska regnigt, tror att det hjälper övergången från det mörka halvåret till det ljusa.

150201

Hej gamle vän.
Nu åker jag tåg igen, och älskar det som vanligt. Och låter tankarna vandra iväg som vanligt när jag sitter här.

Det fanns en sorg i henne
ingen visste vart ifrån 
eller varför 
den hade sitt bo djupt inom henne
ingen visste varför
men alla visste 
det fanns en sorg i henne
djupare än hav
mörkaste blå som ögon fyllda av saltvatten 

Det finns saker jag har som är bra. Jag är snäll, en bra lyssnare, jag kan vara väldigt rolig, lite envis, introvert och omtänksam. Men det finns något mer där inne. När jag var yngre yttrade det sig oftare. Genom tankar, beteende, musik, texter, hälsa, mående, relationer. På senare år har det krympt och fått ta plats inombords där jag låter den lilla strimman vistas. Men trots att det inte är på samma sätt längre så finns den fortfarande där, som att den är en del av det väsen som är hanna. Lika självklar och bekant för mig som luften jag andas. Det lite mörka. Men det är inte svart och det är inte fult och det är inte hat eller avsky. Det är blått. Mörkblått. Havsblått. Sorgsenheten. Det vemodiga. Det som kräver att få komma ut ibland som för att få luft, som för att jag inte ska glömma vem jag är. Så då låter jag det komma ut. Oftast när jag just sitter på ett tåg och låter mig själv lyssna på musiken jag älskar men som är sorgsen eller ledsamt vacker. Och jag njuter. För det är jag. Det är jag på samma sätt som humorn och musiken och omtänksamheten och envisheten är jag. Jag har blått inom mig. Jag är lycklig, och har sorgsenhet inom mig. Det går ihop, även om det inte låter så.

Sen sätter jag på något lite gladare, och det blå lägger sig tillrätta i det inre igen.

141213

Så många broar jag bränt
Ingen tog mig riktigt över, nej
Men jag går inte isär
När jag går med dig

16 dagar

Det är helt fasligt fascinerande oerhört hur mycket det är möjligt att längta efter någon. Jag längtar inte efter vem som helst, just jag längtar efter den absolut bästa killen i hela världen. Längtar efter precis allt med honom. Doften, skrattet, armarna, vi, tillsammans. Det närmar sig nu, äntligen. Jag kan inte göra om dagarna går fortare eller långsammare nu i slutet. Jag försöker bara få dem att gå. 

Gud vad jag längtar. Ska älska skiten ut honom när han kommer hem.

Grå

Det är som att jag inte kan andas men håller på att explodera samtidigt. Eller kanske snarare implodera. Varje rörelse är jobbig och att ställa sig upp på benen gör ont. Att behöva le tar all kraft som finns och att föra ett trevligt samtal känns nästan omöjligt. Benen känns som bly. För två veckor sen flög jag fram 5 km på 26 minuter och nu är det en mardröm att ens kämpa ihop knappa 5 km igen. Ansiktet ser trött ut hur mycket smink jag försöker lägga på. Hetsätandet är ett faktum. Mitt sociala liv känns nästintill obefintligt. Allt känns tungt, allt känns grått. Det är en riktig skitperiod. Jag bara klagar och klagar och kan inte rycka upp mig hur mycket jag än försöker. Känner mig dålig. Känner mig inte alls bra. 

1 juli

Som jag har väntat på den här dagen när jag får vänta blad i kalendern för sista gången, för nu är vi i juli! Nu är vi i samma månad som mitt hjärta kommer hem! Inte långt kvar.